Var med en obestämd känsla jag vaknade imorse.
Var jag tillräkligt sjuk/frisk för arbete? Hade den sedvanliga söndagsångesten igår kväll men dubbelt upp då jag inte kunde besluta mig om jag skulle lyssna på kroppen eller huvudet .Och vad gjorde jag då ,jo duktiga flickan (läs tanten) gick till skolan med bomull i hela huvudet och en kropp som inte riktigt orka . Men vadå jag ska bara stanna en liten stund och fixa så några kan ta mina
(mina ??= skolans ,föräldrarnas, när ska jag lära mig detta)
kära elever så dom vet var dom ska vara och göra. Det hela sluta med att jag åkte ifrån skolan kl . 16.00 och hann dessutom med ett samtal med chefen om min arbetssituation som gav ??????
Jag vet jag ska inte klaga man kan säga stopp och nej , det finns fler än jag. Men när t.o.m sonen som vikarierar på skolan får frågan av mig om han kan ta mina elever svara
-Nej,tack !
trots att han tyckte att gamla mor såg sliten och sjuk ut . Vem ska då ta hand om dom.
Så nu sitter jag här helt slut och undrar över morgondagen är jag så pass pigg så jag fixar det eller .....
Detta får mig att tänka på Alain De Botton som var med i Skavlan senast. En helt fanatastik person med som många tänkvärda ord.
" Är vi våra arbeten eller är det ett ont måste. Bedöms vi utifrån vad vi arbetar med eller vem vi är. Måste vi trivas och vara lyckliga på våra arbeten är det inte för lönen vi är där"
Ja mycket sa han och mycket att fundera kring. Ska försöka läsa hans bok

The Pleasures and Sorrows of Work

trots att den är på engelska .
Ja och jag vet italienskan börja ikväll men där var valet lätt SJUK har inte gjort läxan =(
Och ett liten förtydligande av bloggens namn, skulle ha varit amarcord men funkade inte, så jag gjorde en egen Filliniano av ordet som har betydelsen "minnas med längtan"
Kram på er
Lotta