amacord

Känner att mycket just nu kretsar kring att bara orka. Många som jag talar med försöker att bara överleva just nu. Vi har väl haft vintrar förr med snö och kallt. Har det hänt något med oss?  Det kanske inte är vår jord som har tagit skada av den globala uppvärmningen utan vi människor, våra inre termostater har ställt om sig på något sätt. Visst finns det dom som njuter och pratar om det vackra och ljuset osv... men jag har ta mig f** svårt att se något av det just nu.
Promenaderna på kvällarna blir tunga och känns oändliga ibland känns det som om man bara skulle vilja lägga sig ner i "svartabacken" ..man bara inte orkar sista biten.
Just nu lyssnar jag som tur är på Helena von Zweigbergks bok
Sånt man bara säger
en härlig bok som man ofta känner igen sig i. För tänk vad mycket vi bara säger utan att tänka vad orden innebär eller för med sig. Ibland skulle vi nog vara mer rädda om vad vi gör med våra ord både i skrift och tal.

Jag skulle bara vilja ha en liten liten strimma vår en kort stund med ett glatt skratt . Det kanske blir så när jag kommer till Italien om sådär en 29 dagar